Päivi & Peter EFS missionärer i Arusha, Tanzania - E-post: karlsson@amani.nu

Vår adress

Vi bor i Ålem som ligger mittemellan Kalmar och Oskarshamn. Vår adress är:
Päivi & Peter Karlsson
Skansvägen 11
384 40 Ålem
Tel:
0708 62 08 01 (Päivi)
0730 24 97 42 (Peter)
Epost:
karlsson@amani.nu (gemensam)
paivi@amani.nu
peter@amani.nu

Nu är vi hemma i Ålem


Tisdagen den 30 maj lämnade vi Arusha och 24 timmar senare landade vi i Kalmar med sju fullpackade resväskor.
På torsdag morgon försökte vi komma in i det svenska systemet och fyllde i en massa blanketter hos Skatteverket och Försäkringskassan. ”Svenskar” blev vi varse att det inte är så lätt att bli. På Telia började "svensk-problemet", vi kunde varken få telefonabonnemang eller bredband utan får leva med kontantkort. Samma besked i fredags, efter dryga veckan i Sverige, effektiv svensk byråkrati …
Fredag var det dags för hälsocentralen och en massa prover. 14 rör med blod var nytt rekord för damen som stack Peter, nu väntar vi på svar och hoppas att vi inte har drabbats av något tropiskt.
Lördag bar det av till Alingsås och EFS årskonferens. ”Korset – vårt enda hopp” var temat och vi påmindes om att ha Jesus i centrum – att vara Jesuscentrerade. Det var gott att få vara med och vi fick påfyllning både till ande, kropp och själ. Det varade till på tisdag och vi kom hem på kvällskanten.
Nu har vi haft ett par intensiva dagar att tömma ett förråd på alla flyttlådor och möbler. Nu är det söndag och vi sitter här bland alla flyttlådor och funderar över varför man har så mycket grejer. Kontrasten är stor med livet i Tanzania. Vi står mellan två skilda världar och det är svårt att förstå dessa stora skillnader, ”vårt överflöd – världens nöd”.
Tanzania är i våra tankar och man skulle vilja hjälpa mera. Det har kommit mejl och vi har även hunnit prata via WhatsApp. När vi pratats vid på telefon kan vi uppmuntra och när Glori ringde så kändes det som man var tillbaka på ”Barnhuset”. Det tar säkert tid innan man förstår att man är tillbaka i Sverige.
Många frågar hur det känns att ”komma hem”, men var är hemma? Just nu är det skönt att vara hemma i Ålem, men svaret beror var man är i tankarna när frågan ställs. Det kommer nog att ta ett tag innan man har landat på riktigt.
Vi vill också ta tillfället att tacka …
- Tack alla ni som har varit våra bärare, som har burit oss i bön och stöttat ekonomiskt.
- Tack alla ni som delat vårt arbete genom era böner för oss.
- Tack alla ni som på olika sätt har stått bakom oss.
Missionen fortsätter – Jesus har ännu inte kommit tillbaka. Vi är alla missionärer till tidens slut (Matt 28:18-20)
Vi får fortsätta att be för LMC och Selian sjukhuset, för fistula kvinnor och för alla underbara hiv-positiva och föräldralösa barn.

Sista avskeden innan hemresan

Det har varit hektiska veckor i jobbet. Tyskan som ska ta över efter mig som LMC Secretary har varit nere i två veckor för introduktion men styrelsen beslutade att jag ska vara ansvarig till sista augusti. Dessutom hade vi alla avskedsfester, packning, LMC styrelsemöte och fixa huset. Vi skrev om Päivis avskedsfester och det har bara fortsatt. Vi hade LMC styrelsemöte på tisdag med en avskedsfest på kvällen.Talen var många och långa och en av presenterna vi fick var att få tillbringa helgen på Maramboi och koppla av. Vi var helt slut när vi åkte iväg till zebror, gnu, giraffer och annat vilt som rytande lejon på natten. Vi fick vila och äta gott och ligga i en swimmingpool med zebror gående bara 10 meter från oss eller objudna bordsgäster.
Personalen med familjer hade sin avskedsfest på torsdag kväll och en av alla presenter var kaffe. De tycker att jag är coffee addicted. Det var roligt att träffa alla barnen en sista gång innan vi nu åker hem.
På fredag förmiddag så var det ELCT:s huvudkontor med general sekreteraren i spetsen som höll tal och tackade oss. Ännu mer presenter och sen skulle vi mata varandra med en tårtbit, precis som på bröllop.
Nu är det dags att packa sista väskan och vi hade sparat lite utrymme för presenter, men efter dessa två veckor av avsked har det blivit en extra väska att ta med sig hem.

Kuaga

Nu är det kuaga som gäller – att ta avsked. Torsdag morgon vad det sjukhuset som avtackade oss. Prästen Alfons läste och predikade över texten i Psalm 121. Även sjukhuschefen hade valt samma psalm för oss. Jag, Päivi, fick denna psalm från min församling i Finland när jag åkte ut 1981 för första gången till Tanzania och denna psalm har följt mig genom alla åren. ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen (här är det lätt att göra vid Meru bergets fot). Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren …”
En vecka tidigare var jag hos sömmerskan som tog mått på mig för att sy klänningen och Peter fick en skjorta, som vi skulle ha på oss på festen. Det blev många tal och presenter från sjukhuset, hospice, pediatric ctc, mamma Amani som har ansvaret för de undernärda barnen och även byordföranden avtackade oss med present.
Fredag kväll var vi hembjudna till sjukhuschefen Dr Amon Israel. Vi hade en trevlig kväll med denna unga fina familj med sina charmtroll till barn.
I lördags var det jättefest, vi hade både Saturday Club och Youth Club i Barnens Hus på sjukhuset. Jag fick ta avsked av alla mina underbara hiv-positiva och föräldralösa barn och ungdomar och några anhöriga.Min andakt var Psalm 121 som jag delade med barnen. Vi var en bit över 100 personer och är det fest så ska det vara festmat och EFS bjöd. De minsta, dvs kortaste barnen fick börja ta mat och sedan fylldes kön på av längre barn sedan ungdomarna och sist de anhöriga. Alla fick äta sig mätta på god tanzaniamat och det är helt ofattbart hur mycket barnen kunde äta, de var så hungriga och alla barnen kunde ta påfyllning.Vi hade mycket lek och dans och barnen hade hur roligt som helst i vår lekpark.
Idag har vi tagit avsked av söndagsskolebarnen och jag fick vara lärare för sista gången. Inte svårt att gissa vilken text jag använde, Psalm 121. När söndagsskolan var slut fick de alla en godisklubba av oss.
Det bara fortsätter och i eftermiddag var vi hemma hos Dr Andrew Browning, fistulaläkaren som vill ta farväl och tacka för tiden vi arbetat tillsammans. I morgon ska jag ta lite bilder när han opererar och det blir sista gången jag besöker Selian sjukhuset.
Kommande vecka så är det fullbokat med avsked. Det känns samtidigt både skönt och sorgligt att avsluta. Det är skönt och roligt att komma hem till våra barn Jonathan och Saara, men samtidigt sorgligt att lämna alla dessa fina och underbara hiv-positiva och föräldralösa barn. Barnen kommer från fattiga förhållanden och har inte ens mat för dagen. Vem ser dem? Vem älskar dem? Vem kämpar för dem? ”Min hjälp (och barnens hjälp) kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.”

Amani - kaninuppfödare

Amani (15 år) är en av mina föräldralösa ungdomar. Före jul kom han och berättade om sina planer att börja med ett litet projekt som kaninuppfödare för att kunna börja tjäna lite pengar. Han fick hjälp av mig och köpte sin kanin. Amani var så lycklig när kaninen fick åtta ungar. Två av ungarna gav han som kollekt till kyrkan. Sedan hände det hemska, grannens hund dödade både kaninmamman och ungarna en natt. När Amani kom till kliniken på Barnens Hus var han så ledsen och grät. Vad gör man? Bibi gav 100 kr så han denna gång kunde köpa en gravid kanin. Nu väntar vi med spänning på resultatet och hoppas att hon föder många ungar innan vi lämnar Tanzania om 1½ vecka.

Sorgens dag i Arusha och hela Tanzania.

I lördags omkom 33 barn, 2 lärare och chauffören i en bussolycka utanför Karatu. Barnen gick i 7:e klass här i Arusha och skulle åka till en vänskaps-skola i Karatu. Bussen gick av vägen och åkte ner i en djup ravin. Från en av våra församlingar var det 10 barn. En mamma hade förlorat sin man för några månader sedan och nu omkom hennes två tvillingar och ett annat barn som hon tog hand om. Hon hade inga andra barn och när hon kom till sjukhuset och såg sina barn så föll hon ihop och dog. Människor i Arusha och hela Tanzania är i sorg. Idag hedrade man alla omkomna här i Arusha.

Varje barn har sin berättelse

Namnyaki (välsignelse på kimasai) är Nengais lillasyster. Om Nengai har vi skrivit om flera gånger här i bloggen. Storasyster Sara kom med Namnyaki till Saturday Club. Namnyaki har fyllt tre år och väger 8 kg. Hon är svullen och på gränsen till undernärd och varit tidigare inlagd pga undernäring. Hon är som en liten docka, blyg och vågar nästan inte titta på oss, men hemma berättar hon allt vad som hänt och vill komma tillbaka.
Dorkas (11 år) började gråta och tårarna bara rann. Glori berättade att nästa Saturday Club blir den 20:e maj och det blir sista gången till bibi. Ungdomarna ska också vara med för man ska kuaga, ta farväl, av bibi. Helt ok att hon åker tyckte Einot bara hon kommer tillbaka lördagen därefter. Plötsligt började alla, drygt 50 barn, ropa ”bibi usiende!” – mormor lämna inte! I kväll ringde Dorkas mamma och berättade hur ledsen flickan är, kan inte bibi stanna här så ska hon allt följa med dit bibi åker.
Anjela (6 år) som står upp och klappar händerna kom med sin gamla mormor. Mormor är gammal och dubbelvikt och har svårt att gå. När föräldrarna dog i AIDS så fanns det ingen annan som ville ta hand om lilla Anjela som är hiv-positiv. Mormor gör sitt bästa för att ta hand om sitt barnbarn. Jag vill bara gråta när jag ser mormor kommer gående dubbelvikt med lilla Anjela. När mormor inte orkar längre vem ska då ta hand om Anjela? Varje barn har sin berättelse och det är många far- och mormödrar som kommer med sina barnbarn till Saturday Club.
Jag tackar Gud att vi har haft möjlighet att låta alla barn få äta sig mätta när de kommer till oss. När de kommer får de te med mjölk och socker och chapati (pannkaka) och senare mat. Idag var det ris med köttsås, spenat och frukt.
Du som läser detta, var med och be för alla dessa hiv-positiva barn. De är så fina och underbara men de har det inte lätt.

ELCT Executive Council

Har varit på mitt sista möte med Executive Council och blivit avtackad av ärkebiskopen. Juni 2013 blev jag anställd att arbeta som LMC Secretary och började sedan arbetet i October. Det blev till att hålla mitt tacktal till alla goda vänner jag fått och det är förmodligen sista gången jag ser många av dem. Nu har vi bara en månad kvar och det lär bli många farväl.

Vicky vår ”mjölkflicka”

Före påsken kom Vicki och hälsade på. Hon har varit vår ”mjölkflicka” och kommit med mjölken två gånger i veckan till oss. I januari började hon Form 1 på en internatskola i Kitumbeine men var hemma på Påsklov. Hon är 13 år och har aldrig varit hemifrån tidigare. Först ska hon in till stan och få plats i en bil som ska köra ca 4 timmar till Longido och sedan en annan bil till Kitumbeine och som tar ytterligare 3 timmar. Det tar så lång tid då vägarna dit inte är de bästa.
Det finns två Form 1 klasser. I hennes klass är man drygt 90 elever och i den andra klassen ca 40 elever. I början hade inte alla elever sittplatser men nu har alla elever fått sina sittplatser. Hon vaknar varje morgon kl 4 och gör sig färdig för att gå till morgonbön. Sedan blir det morgonte innan skolan som börjar kl 7.30. Tufft schema men hon stortrivs. Igår kom hon förbi för att ta farväl av bibi na babu. Vi får bära Vicki i våra böner.

Livet är fullt av överraskningar

I påskas åkte vi till Kiboko (flodhäst) Lodge utanför Arusha för att helt enkelt få sova ut i två dagar. När vi anlände tog en ung härlig kille, Simoni, emot oss med färsk mangojuice och visade oss vår lilla banda med vacker utsikt över dimmiga bergen. Vi var de enda gästerna.
Det visade sig att det var före detta gatupojkar, hard-core street children, som jobbade där. Oj vilka killar, så duktiga och trevliga. De berättade att när man lämnar gatan så hamnar man först i ett familjehem under tre månader. Sedan valdes dom till en 3-årig yrkesutbildning som snickeri, svetsning, mekaniker, elektriker, hotell osv. Vi fick toppen service, mycket hög klass på maten som var en fröjd både för öga och smaklökarna. Det bästa av allt var de fina pratstunderna vi fick med killarna. När vi kommit hem har vi fortsatt att hålla kontakt via sms. Vi får be om Guds välsignelse för dessa ungdomar.

Vi önskar er en välsignad Påsk!

Wenzi wa Maaskofu – Biskopsfruar – First Ladies of the Dioceses

Biskopsmöten i all ära men nu har det skrivits historia i den näst största Lutherska kyrkan i världen med 6,7 milj medlemmar och 25 stift – biskopsfruarna har för första gången träffats tillsammans och haft en veckas seminarier.  Biskoparna är alltid iväg på olika möten och resor, medan fruarna stannar hemma och ska se till att allt fungerar på hemmaplan, men denna gång var det ”First Ladies” tur att få träffas. Det var många ämnen som avhandlades.
Päivi var föredragshållare hela onsdagen, som var avsatt till ”kvinnofrågor” – fistula, menopaus, könsstympning, våldtäkt, inkontinens, bäckenbottenträning osv. Det kan vara lite känsliga ämnen att diskutera med män närvarande, så en av biskopsfruarna viskade till mig om man inte kunde skicka ut männen som gjorde videoinspelningen. Med bara kvinnor kunde vi prata kvinnofrågor. Ett prioriterat område som de skulle ta med sig hem och arbeta med bland församlingarna var könsstympning.
Prästen Rachel Axwesso, som är biträdande general sekreterare i kyrkan med ansvar för sociala tjänster, dvs ansvarig för hela kyrkans arbete med diakoni, sjukvård, utbildning, arbete med kvinnor och barn osv. Hon har haft en dröm att arrangera detta seminarie med biskopsfruarna. Det har aldrig funnits pengar i budgeten och ”gubbarna” tyckte det var ett lågprioriterat område. När förfrågan gick till LMC så blev det ok direkt, där vet man att ska det bli resultat så ska man satsa på kvinnor och vill man få ett avtryck in i stiften så är det biskopsfruarna man ska satsa på.

Safari inaendelea ...

… – Njombe – Lupembe – Iringa – Morogoro – Dodoma – och sen: hem, hem, mitt kära hem – 320 mil på 12 dagar.
På lördag for vi österut mot Lupembe. Det blev ett kärt återseende när Päivi fick träffa mama Lyabonga, hennes nära vän sedan början av 80-talet på barnhemmet i Mafinga. När Päivi var hemma hos Lyabongas åkte Peter ut till skogsprojektet.
Det är bara en liten bit till, bara runt hörnet och över nästa kulle sa vår vägvisare. Vägarna såg ut som de gjorde och jag trodde aldrig vi skulle komma fram, men ca 4-5 km från planteringen stannade vi och vände. Fick några kort på avstånd och sen var det bråttom hem innan det skulle börja regna. Tillbaka till Lupembe så började ett tropiskt störtregn och hade vi inte kommit iväg, tillbaka till Njombe, så hade vi suttit fast i Lupembe i minst ett dygn fick veta efteråt.
Vi firade gudstjänst i Njombe domkyrka som Peters pappa byggde i början av 60-talet. Det är snart påsk och påskens budskap kan vi läsa i altartavlans text, både på svenska och swahili: För mig, För dig! - Kwa ajili yako!
Efter Njombe blev nästa anhalt Iringa. Söndag eftermiddag njöt vi av färska jordgubbar med grädde tillsammans med Leena Pasanen som precis kommit tillbaka från Finland. Leena och Päivi kom tillsammans till Tanzania 1981. På måndag blev det diskussioner med stiftet inför LMC Round Table i oktober. Vår missionärskollega Hannes från Bulongwa var också i Iringa och tillsammans åkte vi på eftermiddagen ut till Huruma Centre, ett barnhem.
När man ligger efter vägarna får man njuta av det vackra landskapet och se hur det hela tiden förändras. Det är mycket som säljs efter vägarna, allt från lök och tomater till korgar och mattor. Här har man inga älgskyltar utan det är varningsskyltar för zebra, giraff, elefant och impala. Man måste ta dem på allvar för man vet aldrig när de dyker upp.
En viktig hållpunkt på resan var Morogoro där Päivi skulle hålla föredrag för biskopsfruar som ni kan läsa i nästa inlägg. Själv besökte jag Morogoro stiftet och biskop Ole Mameo, här tillsammans med sin fru.
I torsdags lämnade vi Morogoro och åkte till Dodoma för att sova. Vi träffade vår missionärskollega Ulf på kvällen och igår eftermiddag kom vi hem. Förra långresan skrev vi om torka men denna gång fick vi uppleva den andra ytterligheten med översvämningar och hus som stod i vatten.

Rundresa i södern

I söndags lämnade vi Arusha för en rundresa i söder med slutmålet i Morogoro. Det är kyrkohistoria som skrivs för ELCT då alla 25 biskopsfruarna är inbjudna till en veckas seminarie. Vanligtvis är det biskoparna som åker iväg och lämnar fruarna hemma men denna gång så får biskoparna stanna hemma. Päivi är en av föredragshållarna.
Vi började vårt första stop over i Mafinga och besökte barnhemmet men bodde hos katolska nunnor. Deras kapell är en plats för kontemplation och det var skönt att bara få vara.
Tisdag var det besök på Tumaini University Mbeya. För Päivi var det extra roligt att få träffa den administrativa chefen, Helima, som är hennes goda vän sen 80-talet.
Onsdag förmiddag blev det stiftsbesök i Konde Stiften för diskussioner och eftermiddagen åkte vi ner till Matema vid Nyasa-/Malawi-sjöns norra ände. Här har vi fått en dags ledighet med bad i sjön och njuta av utsikten av bergen som försvinner in i molnen.
I morgon bär det av till Njombe och södra stiftet och sedan till Lupembe för att se ett skogsprojekt som Peter har initierat som en investering för kyrkans pensionsprogram.

Zanzibar

Visst låter det exotiskt att få tillbringa 11 dagar på Zanzibar med temperaturer en bra bit över 30gr, hög luftfuktighet och ingen air-condition utomhus. Den 1 - 6 mars var EFS missionärsretreat på Zanzibar med 21 vuxna och 13 barn. Underbart att få sitta ner och ”vänta in sin själ” efter en hektisk period med tre lediga dagar sedan julas. Det var gott att få ha morgonmässa varje dag nere på stranden, en liten stund efter soluppgången som ni ser på bilden. Mellan programpunkterna hann vi både med att bada i den stora polen, som slutar i Indien, med det riktigt salta och badkarsvarma vattnet och den lilla poolen som var obetydligt svalare.
Päivi återvände till Arusha efter retreaten och Peter fortsatte med LMC styrelsemöte som vi denna gång lagt på Zanzibar. Lutherska kyrkan har ett Interfaith Centre i Zanzibar Town och vi gjorde ett studiebesök där för att se om vi har möjlighet att stötta en universitetsutbildning i konflikthantering och religionssamverkan som man har startat här på Zanzibar.
Jag hade arrangerat en guidad tur med styrelsen och vi började med Old Slave Market där man, när slaveriet upphörde i slutet av 1800-talet, byggde den Anglikanska katedralen. Det var första gången som våra Tanzaniska styrelsemedlemmar har varit här, fått se ustställningen och höra om den mänskliga grymheten och slaveriet.
Vi fortsatte mellan trånga gränder med hängande vatten- och elledningar och alla vackra portar.
Havet bjuder inte bara på överfulla båtar, utan även mycket ätbart som bläckfisk, jätteräkor och andra läckerheter.

Två härliga lördagar

I går var det dags att samlas med våra HIV-positiva, 14-21 år gamla ungdomar. Smärtsamt men också så underbart och givande att få vara tillsammans med dessa härliga ungdomar. Temat var AIDS och TB (tuberkulos), två sjukdomar som går hand i hand. Det blev mycket diskussioner och frågor om smittan, kärlek kontra köttets begär, Guds kärlek, äktenskap, sexualitet, barn osv. det är inte lätt att vara ungdom och samtidigt HIV-bärare och äta starka bromsmediciner. Må vår Fadern i himlen hjälpa och välsigna dessa fina ungdomar vilka är också föräldralösa!
En vecka sedan (18/2) hade vi Saturday club med ca 40 HIV-positiva barn och 10 anhöriga till barnen. Huvudtemat var att vara Guds barn, Guds kärlek, att Jesus är barnens vän, beskyddare. Vi pratade också om ärlighet. Vi sjöng och lekte mycket och barnen var jätte förtjusta i Katarina, min systerdotter, medicinstudent från Österrike, som gjorde sin praktik i tre veckor i Seliani sjukhuset.
Vi har bara en pappa som kommer till Saturday Club. Han kommer med sina två HIV-positiva barn och stannar med hela tiden. Han tar barnen också till kliniken och ser till att barnen får sin medicin, mamman ville inte göra det. Denna gång viskade han i mitt öra att mamman har dött och begravdes för en vecka sedan.  Barnen förstår inte så mycket än, Jackson är bara två år gammal och Jennifer lite äldre. Mamman var positiv och pappan negativ och tyvärr tog hon inte bromsmedicin. Det är så skönt att se hur väl pappan tar hand om barnen. Han kör taxi och Jackson är alltid med i bilen. Pojken älskar bilar. I slutet kom Jackson modigt till mig och sade: ”bye, bye bibi mzungu” (hejdå vit farmor).

Barnhuset - Gud förser!

Jag är så glad att personalen på sjukhuset har fyra gånger samlat kollekt till våra hiv-positiva och föräldralösa barn. Två gånger har det varit ”sadaka ya shukrani”, en tacksägelse kollekt för man har något speciellt att tacka Gud för. Man har då bett andra att ”kusindikiza”, man följer med och delar tacksägelsen med en gåva. Största kollekten har varit 430.000 TShs (ca 1.800 kr) då mama Amani själv gav 300.000 TShs som tacksägelse till Gud och resten kom från andra som sindikizade mama Amani. Mama Amanis lön är på 400.000 TShs per månad och detta var ¾ av hennes lön.
Några av personalen kommer då och då med enskilda mindre pengagåvor, kläder, skor, tvål osv. till barnhuset. Många har föräldralösa barn på sitt hjärta och vet att ta hand om föräldralösa barn ger en stor välsignelse i livet. Med dessa och även andra gåvor har vi möjlighet att bjuda barn och ungdomar på te och mat på Saturday Club och Youth Club samlingarna. Vi köper mediciner (bara bromsmedicinen är gratis), betalar labbprover, röntgen och hjälper på olika sätt. Även fistula kvinnor kommer med sina bäbisar från byar runt Dodoma och Singida och det är kallt i Arusha, så barnhuset kan hjälpa till med kläder och tvål. Vi hjälper även barn på barnavdelning och förlossningen. Mina arbetskamrater tycker att vi nu ska göra en större foundraising här för att samla pengar till barnen.
Må Gud leda och välsigna oss!

Vi är alla barn ...

När barnen har lämnat kliniken då slår läkarna klackarna i taket och roar sig. Det är inte bara de hiv-positiva barnen som har spring i benen och njuter av lekparken.Det var vi som hade kliniken idag: Alfons (prästen), jag, Theresia (st-läkare), "Teddy" (st-läkare), Shaban (at-läkare), Glory (barnterapeut) och Viktor (st-läkare).

Söndagsskolan fick besök

Förra söndagen kom ca 50 barn från Olkokola församling att besöka vår söndagsskola och med våra drygt 90 barn så var det ca 150 barn. Gudstjänsten började kl 10 och det blev en riktig fest. Gästande barn hade ett blandat program; de sjöng, reciterade bibelverser utantill, spelade teater osv.
Efter gudstjänsten fick alla barnen pilau (kryddat ris blandat med kött), mjölkte och till efterrätt var sin lollipop, en godisklubba.

Nästa resa gick till Mwanza och Musoma

Två dagar i kontoret och sen bar det iväg på onsdag morgon kl 6.00 till Mwanza och vi kom fram efter 12 timmar i bilen. Vi var inbjudna till stiftet i Mwanza för att delta i en prästvigning av nio präster.
Det var som att komma hem. Mwanza är en vacker och kontrastrik stad. Samma små hus på sluttningarna, stenformationerna och sen de moderna byggnaderna med det senaste shoppingcentret.
När man är på resa så får man samordna och Peter åkte vidare på torsdag till Musoma som ligger 3½ timmar norr om Mwanza. Det blev en dagstur för att utvärdera ett byggnadsprojekt som LMC har stöttat. Ingenting fungerade och projektet stod still i flera år tills man satte in två kvinnor, en som general sekreterare och en ekonomichef. Nu så har man vänt på ekonomin och administrationen och stiftet börjar komma på fötter. Bygget är i full gång och man lyckas göra mycket mer än planerat med pengarna från LMC. Tanzaniska kvinnor kan!
I Mwanza fick Päivi möta sina gamla vänner ”aids-tanterna” som hon lärde känna redan 2002. Den alltid lika positiva och glada Teopista är sig lik. Trots sin sjukdom och fattigdom så tar hon hand om en gammal blind kvinna som inte kan gå utan som hasar sig fram på marken. Den blinda kvinnan har inga anhöriga sen hennes son gick bort, utan det är Teopista som visar barmhärtighet och sköter om henne.
Vi fick även möjlighet att hälsa på hos, mama Bomani, förra biskopens änka. När vi arbetade i Mwanza 2002-2004 så umgicks vi mycket med Bomanis familj. Två av barnen var hemma från sina studier och äldste sonen Paulo väntar på att få en praktikplats efter sina juridik studier.
Vi har skrivit om torkan och både på väg till Mwanza och på hemvägen låg det flera kadaver av kor mellan Mkuyuni och Tarangire som har dött av svält (ca 1½ timme söderut från Arusha). Det är torrt överallt men värst här uppe i norr, där det inte finns ett enda grönt grässtrå. Något bättre var det från Babati via Singida, Nzega, Shinyanga, Mwanza till Musoma. Priserna stiger kraftigt på majsen som är basfödan, och de fattigaste har inte råd att köpa och många har börjat svälta. Ärkebiskopen hade skrivit till alla församlingar i landet att man skulle avsätta söndagen till bön, så att torkan skulle upphöra och att det skulle börja regna. I morse fick jag höra att redan i söndags eftermiddag började det regna och fortsatte sedan både under måndag och tisdag, så nu har vi fått regn i hela landet!
Detta kan man verkligen kalla för bönesvar – Gud hör bön!